Döden, vår vän

Jag satt på mottagningen och filosoferade efter arbetsdagen. Frågade mig hur många gånger per liv vi dör – egentligen?

En av mina klienter idag grät så innerligt att filten jag brukar lägga över fick hängas på tork. Hennes sorg berörde, hon påminde om egna sorger jag arbetat mig igenom. Mindes hur lite plats det tilläts ta och hur lättvindigt jag refererar till dessa känslomässiga trauman idag.

Vad är det egentligen för en konstig uppfattning vi har om att man föds som spädbarn och dör gammal och skröplig, efter ett långt liv? Vi dör så oändligt många gånger innan dess… det må vara i en mer symbolisk mening, men det är minst lika smärtsamt. Det hela kanske känns som en deppig tanke. Men tänk efter, vilka möjligheter det kan ge! För varje grund som raseras kan vi bygga nytt och bygga bättre!

Gå inte genom livet och leta efter den enkla vägen, den leder ändå inte framåt. Var modig och våga blöda. Våga utsätta dig själv för naturkrafterna (som kärlek till exempel) och bli riktigt bra på att hantera dess konsekvenser. På så sätt behöver du inte ta det här med döden på så stort allvar. För det vi i väst kallar slutet, DÖDEN, är ju trots allt bara ännu en förvandlingsprocess.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s