En liten flicka full av liv och med glödande blick, står i en låda och tittar uppåt. Lådan som hon upplever vara kvadratisk är i själva verket rektangulär. Och den står på högkant. Flickan sträcker sig och balanserar på tåspets, men hur mycket hon än anstränger sig når hon inte taket.
Bilden av flickan kom fram under en session på min mottagning häromdagen. Den inspirerade till introspektion och samhällsanalys. Hon är en klassiskt skolad musiker. Fortfarande ung, men med tunga erfarenheter av sorg och förlust. Tack vare sin känslighet och inre glöd, har hon utvecklats och stärkt sig själv istället för att knäckas. Det här är en kvinna att inspireras av.
Under dagens session kommer det fram att hon frustreras och mattas ut av att pressa sig själv så hårt som musiker. Att aldrig känna sig bra nog, alltid kräva lite mer av sig själv än vad hon egentligen kan ge. Känner vi igen oss?
Vad som slog oss båda, var hur detta beteende gick stick i stäv med hennes i övrigt goda självkänsla. Hur kunde det bli så?
Lådan är samhället och flickan är vi, alla. Du må ha en sällsynt glöd, men taket är helt enkelt utom räckvidd. Då det är en ekvation som inte går ihop, faller vi ner en efter en, från vår balansakt. Och trots detta slutar vi aldrig försöka nå nya höjder, för så är vi uppfostrade; Att sträva vidare i tron om att lådan är lika hög som den är bred. Men proportionerna ju är helt fel, för vem som helst. Kraven på oss samhällsvarelser är orimliga och resultatet blir det vi ser överallt idag. Det jag ser på min mottagning varje vecka; Fantastiskt driftiga, kreativa yrkesmänniskor som en efter en går in i väggen (som det så bildligt kallas). Och helt i onödan.
Så vad är lösningen? Kan vi bygga om lådan? Eller åtminstone bli medvetna om dess proportioner? Vi får inte offra vår hälsa för en felberäkning. Det är ju så dumt! Vila nu tåspetsarna ett tag istället, stå på hela fotsulan och pusta ut.
Kanske kan du till och med välja att kliva ur din låda. Och finna en annan form som passar dig bättre.
