Sommarprataren David Eberhard är läkare i psykiatri. Han talar om vårt lands utveckling, sett från mottagningen på ett psykiatriskt sjukhus. För bara några decennier sedan skambelades psykisk ohälsa här i Sverige vilket resulterade i att man nästan fick tvinga psykiskt sjuka att ta emot vård. Dom led hellre i tystnad. Idag är situationen den motsatta, psykakuten är överbelamrad. ”Alla” känner sig deprimerade eller psykiskt bräckliga så snart de har motgångar i livet. Istället för att kämpa med att överleva som man gjorde förr, har välfärdssamhället gett oss tid och utrymme att börja analysera och känna in mer. Idag kan vi bli djupt olyckliga om vi inte lyckas bli perfekta enligt nutidens ideal. Att vi är ständigt uppkopplade och mer ensamma än någonsin, gör inte saken bättre.
Så hur ska en medborgare känna verklig mening i tillvaron när allt handlar om att uppnå mesta möjliga bekvämlighet? Bekvämlighet som i själva verket ger oss hjärtkärl-sjukdomar och s.k. digital demens. Det är ett filosofiskt dilemma. Och är det verkligen så enkelt att svenskarna har blivit som bortskämda barn för att vi inte längre behöver kämpa för vår överlevnad? Det är ju ändå en gåva (skapad av generationers blod, svett och tårar) att vi får ha det så bra!
Kanske kan anledningen till att psykiatrin får in en massa patienter utan diagnos vara ett missförstånd kring vad som är problemet? Ofta handlar många depressiva tillstånd om något annat än patologi. Som en nackspärr; Det gör helvetiskt ont men är inte patologiskt. Nej, svenskar tycks snarare lida av att kulturen sprungit om människan och DET skapar en herrans massa obalans.
Vi befinner oss i en intensiv process av inre utveckling. Men eftersom religion och andlighet rationaliserats bort i vår västerländska kultur, saknas ord för vår upplevelse. Då fokus flyttats från överlevnad till att maxa livet, har vi förvirrat levandet med att söka eliminera lidandet. Men det ska göra ont när knoppar brister, smärta är en oundviklig del av utveckling.
Känner du igen dig, det där vingliga och sökande? Då behöver du inte gå till psykiatrin. För du du har inte tappat förståndet och behöver antagligen något annat än ångestdämpande mediciner. Kanske istället lite stöd och inspiration för att kunna hitta en väg in i livet som känns verkligare och sannare än Instagram. Jag skulle be dig att söka upp en präst, terapeut eller shaman som kan guida dig. Någon med hjärtat på rätt ställe och visdom av mycket levande och lidande, som kan hålla dig i handen och säga: Du är inte ensam.
