Smärtan i att inte lida

Sommarprataren David Eberhard är läkare i psykiatri. Han talar om vårt lands utveckling, sett från mottagningen på ett psykiatriskt sjukhus. För bara några decennier sen skambelades psykisk ohälsa här i Sverige vilket resulterade i att man nästan fick tvinga psykiskt sjuka att ta emot vård. Dom led hellre i tystnad. Idag är situationen den motsatta, psykakuten är överbelamrad. ”Alla” känner sig deprimerade eller psykiskt bräckliga så snart de har motgångar i livet. Istället för att kämpa med att överleva som man gjorde förr, har välfärdsamhället gett oss tid och utrymme att börja analysera och känna in mer. Idag kan vi bli djupt olyckliga om vi inte lyckas bli perfekta enligt nutidens ideal. Att vi är ständigt uppkopplade och mer ensamma än någonsin, gör inte saken bättre.

abstrakt horizont

David har en intressant poäng. Vi kanske har blivit bortskämda och ”curlade” av staten Sverige som gör sitt bästa för att räta ut alla krokigheter i vår väg. Det går att dra paraleller till föräldraskap. Den bästa uppväxten är inte nödvändigtvis den mest skyddade och trygga. Barn behöver mycket kärlek, men de behöver också utmanas och få förstå att livet där ute är oförutsägbart och inte lika rättvist som hemma vid matbordet. Hur ska de annars lära sig hantera motgångar som vuxna? Hur ska en medborgare känna verklig mening i tillvaron när allt handlar om att uppnå mesta möjliga bekvämlighet? Bekvämlighet som i själva verket ger oss hjärtkärl-sjukdomar och s.k. digital demens. Det är ett filosofiskt dilema.

Sommarprataren David sätter ord på viktiga tankar om vår samtid. Men är det verkligen så enkelt att svenskarna har blivit som bortskämda barn för att vi inte längre behöver kämpa för vår överlevnad? Det är ju ändå en gåva (skapad av generationers blod, svett och tårar) att vi får ha det så bra! Jag tror anledningen till att psykiatrikerna får in en massa patienter utan diagnos, är att det inte handlar om patologi. Vi lider av symptom på att kulturen sprungit om människan och det har skapat en herrans massa obalans.

Nackspärr är en bra analogi. Det är faktiskt inte patologisk även om det gör helvetiskt ont. Förklaringen bakom smärtan är dysfunktion (att det är friskt men ”ofungerar”) och du gör bättre i att besöka en osteopat som kan vägen ut ur dysfunktionella kroppsmönster, än en läkare som fokuserar på sjukdom. Detsamma gäller vår själsliga dysfunktion, om jag får kalla den så. Den kan inte psykiatrin råda bot på, så länge man letar efter sjukdom.

Vi befinner oss i en intensiv process av inre utveckling. Men eftersom religion och andlighet rationaliserats bort i vår västerländska kultur, saknar vi ord för vår upplevelse. Då fokus flyttats från överlevnad till att maxa livet, har vi förvirrat levandet med att söka eliminera lidandet. Men det ska göra ont när knoppar brister, smärta är en oundviklig del av utveckling. Och liksom andliga tonåringar fumlar vi oss fram i tillvaron, sökandes efter hur man ska uppföra sig som människa egentligen.

DN diskuterar i en ledare den 12/7 att den sociala isoleringen blivit en av Sveriges största hälsoproblem: ”Ensamheten breder ut sig. Den utgör ett hot mot folkhälsan”. Det kanske är dags att skapa en folkrörelse för själen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s