Bebisar föds med stora huvuden, med jätte-hjärnor fyllda av nervceller (närmare bestämt 100 miljarder) och oändliga mängder synapser. En giraff bebis föds med en mindre hjärna men kan klara av att som nyfödd resa sig på vingliga ben. Den motoriska delen är liksom färdigutvecklad redan då. Det är så giraffer genom evolutionen förfinat sin överlevnads-teknik.
Människan har överlevt den föränderliga jorden, genom att bli mer intelligent, förvärva förmågan att utveckla redskap och organisera sig. Hon har vandrat och navigerat, lärt sig att dominera andra arter och att använda andras skinn för att värma sig. Grodor lägger tusentals ägg, tar sen inte hand om sina avkommor och några få per kull överlever. Människan i sin tur kläcker ett fåtal barn och tar sedan hand om dom så väl att de har stor chans att överleva. Spädbarnen behöver därför inte vara särskilt färdiga när de kommer ut. Tills deras enorma hjärnor börjat specialisera sig, skyddar vi dom. Allteftersom barnet utsätts för sinnesintryck, bevaras de mest effektiva nervkopplingarna medan de onödiga försvinner. Motoriken mejslas sakta fram liksom andra färdigheter och så börjar hjärnan krympa i omfång. Den blir mer specialiserad och kräver färre kopplingar. Sedan då spädbarnen börjar utvecklas till äldre barn och sedan fullvuxna människor, växer hjärnan återigen.
Detta är bakgrunden till varför man får höra att spädbarn ska skyddas från för mycket intryck då de är alldeles nya. De behöver i lugn och ro låta hjärnan utvecklas. Neuronen och synapserna är alldeles för många, barnet är vidöppet och så oändligt känsligt för allt som pågår runtomkring.
Någonstans läste jag att en människa på 1800-talet hanterar samma mängd information under hela sitt liv, som den moderna människan tar in under en endaste dag. Vad gör detta med våra hjärnor? Vad händer när en 6 månaders bebis som sitter i en framåtvänd vagn, körs rakt in i en storstads galleria under rusningstid?
Jag ser så många unga omkring mig som mår dåligt för att deras hjärnor går på högvarv. De belastar sig själva och känner sig misslyckade. Men snälla, det är inte barnen som är hyperaktiva. Det är vår värld!
Kanske kan vi vända trenden om våra blivande och nyblivna föräldrar motstår frestelsen att överstimulera sina småttingar. Om de kan låta spädbarns tiden få bli en fortsättning på graviditeten. En bubbla där barnet lite i taget blir en del av ett nytt universum och i sakta mak finner sin plats på jorden. Denna sargade, men fortfarande så vackra Urmoder.
